.

Dagarna bara rullar förbi, utan dig. Utan att få höra din ljuva röst i telefonen och utan ditt underbara léende. Utan alla helger, lov och semestrar vi skulle tillbringat tillsammans. Det är så hårt. En kamp och strid mot något så onödigt. Något som aldrig skulle hänt. Varför just du? Varför just du? Varför just du? Varför ingen annan? Det är frågor som aldrig kommer bli besvarade och såren vi alla har i våran hjärtan kommer aldrig att läka. Din bortgång har satt spår må du tro. Djupa, ömma och öppna sår och inget plåster i världen kommer kunna få ner smärtan en aning. För snart 2 månader sen gick du bort. Beskedet var hemsk.
Jag förstår verkligen att dina närmsta fortfarande lider.  Din mamma, pappa, lillebror, lillasyster, farmor & farfar, mormor & morfar, din pojkvän- som saknar dig och mår så dåligt att han inte ens kan gå till skolan. Jag tycker så synd om honom. Tänk vad han älskade dig, att han inte ens fick se dig en sista gång. Din begravning kommer nog vara den vackraste någonsin. Synd bara att jag kan inte åka ner, men det är så mycket just nu :/
Vi som hade bestämt för att träffas nu på sportlovet när du skulle komma upp.
Men det går ju inte nu, vi får se om jag åker in och träffar dina föräldrar, om dom kommer upp förståss.
Jag förstår vilket helvete det är för din mamma & pappa, dom saknar dig olidligt mycket.

Kära Emma, du sover säkert gott.
Hoppas du har det bra med änglarna.
DU ÄR SAKNAD!