.

Emma Clara Engsbäck, alla år och alla minnen med dig.

Att behöva leva resten av mitt liv utan dig kommer att bli svårt. Men jag ska försöka. Försöka att vara stark, men det är inte lätt. Att se bilder på dig bedövar sorgen lite grann, men inte ens 97% täcker den. Du var en person som jag beundrade så, du var en slags förebild. Någon jag såg upp till och som alltid fanns där. Som blev så glad över att jag ringde och som ringde VARJE dag när du var nere i USA. Det känns så hårt att aldrig mer få se dig eller höra din röst. Men tror att detta hemska besked bara är med på filmer och tv-serier. Men nu har jag insett att det är livet. Livet är att man föds och dör. Det är ju hemskt. Jag lever nu och NÄR SOM HELST kan jag dö! Jag förstår verkligen inte. Det är så svårt att inse detta efter så kort tid. Att alla minnen vi hade, eller som vi HAR är dom enda. Jag kommer aldrig få tillfälle att säga hur mycket jag saknar dig och hur mycket jag längtar efter dig och tänker på dig. Som förr, när det bara var att slå ditt nummer. Nummret finns kvar. Men jag vet att om jag ringer, så svarar du endå inte, -Hej, det är Emma. Jag hör din vackra röst som inspelad musik. Jag pratade med dina föräldrar och din lillebror för inte så många dagar sen, dom har inte kommit hem ännu. Dom är fortfarande där nere. Dom väntar på att få ta hem din kropp. För DIG har dom redan med sig, i sina hjärtan. Foton, ljus och ditt rum står så vackert hemma. Fick se bilder som din bror skickade igår. Det är så hemskt, jag saknar dig så Emma. Din pojkvän ringer varje dag, han bara gråter och gråter. Din bror sa det, jag förstår att han saknar dig enormt mycket. Han går inte ens till skolan, det är snart 1månad sen du gick bort. Det känns som 10 år :'(.  Jag hoppas du har det bra bland änglarna och att du sover riktigt gott. Emma, jag älskar dig<3